I större delen av mitt liv var jag inte säker på om jag ville bli mamma alls.
Att ha ett annorlunda förhållande med min egen mamma och upplevt en del unika utmaningar i barndomen gjorde att jag ifrågasatte själva idén med moderskap ... den kändes skrämmande. Men innerst inner hade jag alltid sett framför mig att jag hade en son och visste att det var något jag ville ha.
Vid tidpunkten när jag bestämde mig för det höll jag också på att slutföra min magisterexamen i företagsekonomi vid NYU och hade intervjuer med några stora företag, från L’Oréal till Estée Lauder. För en utomstående skulle det ha varit den absolut sämsta tidpunkten att bli gravid, men jag var övertygad att om jag blev gravid till oktober skulle det inte synas och skulle kunna börja ett intensivt, nytt marknadsföringsjobb följande vår. Jag skulle oroa mig för att få babyn när jag säkerställt jobbet – vilket i efterhand framstår som obegripligt, som så många chansartade beslut.
Min man och jag blev gravida direkt – förmodligen det enda som någonsin varit enkelt för mig. Jag var överlycklig och hade en fantastisk graviditet.
En allvarlig förlossningsdepression följde, men det gjorde också några otroliga förändringar inom mig. En känslomässig uppenbarelse om min nya identitet som mamma – vi är inte våra föräldrar, vi är de vi bestämmer oss för att vara – och den oväntade lättnaden av några kroniska, fysiska hälsoproblem – gjorde mig slutligen till en mycket gladare och friskare person.
Mammor över hela värden säger att de har ett outplånligt band med sina barn. Det har visat sig att det bokstavligt talat är sant. Under graviditeten rör sig celler från babyn till mamman, där de finns kvar i decennier och har kraften att läka mamman inifrån.
Jag kommer för alltid att vara tacksam över att ha fått uppleva denna ”Väg mot föräldraskap”, oavsett hur utmanande den har varit.
