4 barn – 2 pojkar och 2 flickor ... det var vad jag alltid trodde att jag skulle ha när jag tänkte på en familj. Det är lustigt, nu när jag tänker tillbaka, hur det var tydligt att livet ville annorlunda. De av er som känner mig vet att jag är en positiv tjej som alltid ser glaset som halvfullt och som ÄLSKAR barn. Men att få barn är en av de resor som antagligen fått mig att ibland ifrågasätta den här sidan av mig.
När min man och jag gifte oss tänkte vi inte på att det skulle kunna ta tio år att skaffa barn, även om vi pratade om barn och våra långsiktiga planer. Vi hade ett ”roligt och barnfritt” äktenskap i nio år ... bara vi två. Men jag tror att jag någonstans, med varje födelsedag, började inse att vi inte blev gravida och att jag blev allt äldre ... åh, och att ”mina ägg var på väg att dö!” Varje gång någon talade om att de var gravida, eller jag blev bjuden till en baby shower, eller som folk berättade att de väntade sitt andra eller tredje barn, grät jag inombords. Självklart var jag överlycklig för deras skull, men jag kunde inte låta bli att tänka, ”varför inte jag?!” Dessutom sa familj, vänner och till och med främlingar saker som:
”Det är ditt fel (att du inte har barn)” ... Japp, en del sa faktiskt så till mig!
”När ska ni ha barn ... låt det inte dröja för länge!” ... hrm, det menar du inte!
”Vill ni inte ha barn? – de är så speciella” ... eeh som om jag inte vet det!
”Har ni det bra tillsammans?” ... på allvar?!?!?
”Ni vet väl att om ni har problem tillsammans så kommer ett barn att lösa det!” ... alltså, du måste ju skämta?!?!
”Du vet väl att dina ägg är på väg att dö? ... (suck ... slag i ansiktet!)
Jag ska inte ljuga, de här kommentarerna sårade mig ... mycket ... men jag är tålig och kunde stå över sådant.”
”I den indiska kulturen frågar inte folk om infertilitet ... vi är från Kama Sutras land, en kultur där par förväntas få ett barn nio månader efter bröllopet och befolkningen svämmar över! Det finns en känsla av skam kopplad till infertilitet. Det är också en kultur där kvinnan är den som anses vara ”problemet” och alltid är den som får frågor om när hon ska ha barn – mitt svar blev ofta ”fråga min man!” ... det fick tyst på dem ganska fort! Jag hade inte riktigt någon som jag kunde prata med om den första delen av min resa. Jag pratade med min bästa vän, som verkligen var en klippa, och en dag vaknade jag bara upp och tänkte att jag skulle träffa en fertilitetsläkare. Efter tester och ännu flera tester remitterades vi till en underbar läkare som var specialiserad på IVF. Han var optimistisk och positiv och lyssnade på min berättelse. Han var precis vad jag behövde som den person som skulle ta oss genom den här resan. Han pratade mig genom IVF-processen, ritade diagram och Mannie och jag bara lyssnade. Vi hade aldrig kunnat tro att vi skulle ha det här samtalet, men här var vi ... och lyssnade på någon som berättade för mig om sprutor, läkemedel, cykler, rutiner och undersökningar som jag skulle genomgå för att förhoppningsvis få en baby i slutändan. Och så satte infertilitetsresan igång.
Jag tänker inte gå in i detalj alltför mycket om de olika detaljerna i varje cykeln behandling osv., men jag ville dela med mig av den känslomässiga och fysiska berg- och dalbanan under en resa. VARFÖR? Jo, av flera anledningar:
Jag önskar att jag hade pratat mer ingående med andra som genomgick detta för att få stöd och råd;
Jag inser att sydostasiatiska kvinnor och familjer inte pratar om det ... kanske på grund av stigmat, skam, ”vad ska folk säga?!” ... vem vet.
Vad jag vet är dock att idag, under min resa, har vi välsignats med två friska barn som delar min positiva syn på livet, ett som vi fick vid 37 och det andra vid 44. Så oavsett hur din väg är, låt inte andra bestämma vad du bör och inte bör göra och var sann mot dig själv.
