”Path to Parenthood” är en lustig term, men en som verkligen beskriver vad min man och jag har gått igenom.
Vi försökte bli gravida i sex månader (beroende på ålder), där varje månad kändes som ett slag i magen när vi inte blev gravida, tills vi påbörjade infertilitetsbehandlingar. Vi genomgick tre omgångar med intrauterin insemination innan vi bestämde oss för att börja med IVF. Jag blev gravid vid första försöket med IVF och vi var överlyckliga – så överlyckliga att vi berättade får hela vår familj!
Då, i omkring sjunde graviditetsveckan, fick jag blödningar och åkte till läkaren för ett ultraljud. Ett extremt långt och extremt tyst ultraljud följde innan läkaren sa till oss: ”Jag är ledsen, men ni har förlorat babyn.” Jag kunde inte tro att det var sant. Jag fortsatte tro att jag var gravid och att läkaren hade fel, men visste att om jag sa det högt skulle folk tycka att jag var galen. Den helgen var det mors dag och vi tillbringade den mesta tiden hemma, ömsom gråtande och ömsom bedövade.
Sedan, bara några dagar senare, efter att ha tagit ytterligare blodprover, upptäckte de att mina värden var på väg upp och skickade tillbaka mig för ännu ett ultraljud. Det här ultraljudet visade oss hjärtljudet, till allas chock utom min eftersom jag innerst inne visste att jag fortfarande var gravid. Vi gick båda två till jobbet och sedan träffade jag min syster på hennes jobb den kvällen. När jag gick ur taxin kände jag vätska välla ut och tänkte, åh, snälla säg att jag kissat på mig. Det visade sig vara enorma mängder blod och jag hamnade på sjukhuset med blodförlust. Där skickade de iväg mig för ytterligare ett ultraljud och den här gången kunde de inte hitta någonting och talade om för oss att jag hade fått missfall och att till och med fostersäcken var borta.
Vi försökte med ett ultraljud till men det var fruktlöst innan vi bytte läkare. Dr Nayak från Reproductive Medicine Institute var omedelbart varm, vänlig och hade själv genomgått IVF. Jag förklarade hur tidigare behandlingar fått mig att antingen bli ledsen helt utan anledning eller känna mig som om jag var på väg att krypa ur mitt eget skinn och hon lyssnade och ställde frågor. Hon ändrade min medicinering något så att jag fick en positiv upplevelse när jag tog dem när det var dags för nästa omgång IVF.
Vårt tredje försök med IVF blev vi gravida med vår dotter Colette. Det var spännande och skrämmande och glädjerikt och svårt. Jag mådde illa konstant och kunde knappt behålla någonting, men allt pekade på en normal och frisk graviditet. I vecka 21 visade ett ganska vanlig besök hos gynekologen att jag hade ett blodtryck på 188/110 och jag skickades till sjukhuset för observation. Den natten lades jag in med diagnosen svår havandeskapsförgiftning och fick beskedet att jag skulle stanna kvar på sjukhuset tills förlossningen. Jag stannade i det sjukhusrummet i lite mer än tre veckor innan läkarna rekommenderade förlossning via akut kejsarsnitt. Colette kom till världen med ett högt pipande, efter 24 veckor och fem dagar. Hon var superliten och kördes raskt iväg till kuvös innan vi fick en chans att se henne.
Mina första dagar med mitt första barn, min dotter, min älskling, min Coco, tillbringades med mig vid sängen i en kuvös. Jag fick inte hålla henne, bara stoppa in en hand i öppningen för att lägga min hand på henne. Hon tillbringade sitt väldigt korta liv i en liten kuvös tills hennes lungor helt enkelt var för små för att klara av att hålla hennes kropp vid liv och hon dog nio dagar gammal.
Sedan hennes död har vi startat The Colette Louise Tisdahl Foundation, vars uppdrag är att förbättra följderna av graviditet, förlossning, prematuritet och spädbarnsåldern, samt hjälpa till i sorgeprocessen genom ekonomiskt stöd, utbildning och påverkansarbete. Colettes ekonomiska stödprogram har hjälpt över 600 familjer och gett bort över 600 000 USD i hjälp.
Vi välkomnade också vår regnbågsbaby, vår son Elliott Miguel, hem. När vi började försöka igen efter Colettes död insåg jag att jag var skräckslagen för att bli gravid igen. Ingen hade kunnat hitta någon anledning till varför havandeskapsförgiftningen inträffade och att inte ha något konkret gjorde det väldigt svårt för mig att upprepa samma process och bara att hoppas på bättre resultat. Vi valde till slut att använda en surrogatmamma (som var fantastisk) för att bära vårt embryo, och vi är så lyckliga över att ha vår underbara son hemma hos oss – vårt första levande barn efter fem års försök.
